Paccy.se

Lite Gammalt, Lite Nytt… Mycket vad jag vill…

Jag blir inte förvånad längre…

När jag var yngre hade jag en Nintendo Entertainment System (NES) med 8-bits grafik. När sedan Super Nintendo kom med sina 16-bitars bildhanteringsenhet så höll jag på att ramla av stolen när jag såg den fantastika grafiken.

 

Samma reaktion upprepade sig varje gång en ny spelkonsol släpptes på marknaden. Gång på gång förundrades jag över de tekniska framstegen. Aldrig någonsin störde jag mig på begränsningarna som fanns i maskinerna. Självklart fanns de där, men jag var alldeles för uppslukad av de nya häftiga upplevelserna att jag inte ens märkte av dem.

 

På den tiden var det ganska långt mellan gångerna som stora tekniska framsteg presenterades, åtminstone sådana som berörde och intresserade mig. Efterhand kom nya tekniska landvinningar som jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Mobiltelefonen och internet gjorde entré och förändrade mitt liv.

 

Under många år fortsatte jag bli imponerad när grafiken på spelkonsollerna och datorerna ständigt förbättrades. Jag blev länge förundrad över hur snabbt och ofta utrymmet på hårddiskar utökades och hur internet ständigt blev snabbare. Någon kompis hade köpt ett nytt modem som var dubbelt så snabbt som mitt och jäklar vad det gick undan när man laddade sidor. Mp3-spelare kom och mobiltelefonerna fick färgskärmar och jag stod och dreglade i butikerna.

Idag sker utvecklingen blixtsnabbt och nya tekniker presenteras nästan varje vecka och jag har upptäckt att jag inte längre blir imponerad. Istället har något hänt som inte varit med om tidigare. Jag har börjat tycka att utvecklingen går för långsamt.

 

Numera ligger jag oftast före utvecklingen i tanken. Jag kommer ofta på funktioner och produkter som jag önskar hade funnits men som inte gör det. Det går till och med så långt att jag blir irriterad och frustrerad över att dessa funktioner ännu inte finns och varje gång något nytt presenteras så hittar jag brister och begränsningar som till viss del förtar den där härliga känslan som jag så ofta upplevde förr.

 

Jag kan bli irriterad över att vi ännu inte kan koppla upp oss på internet än var vi befinner oss på planeten. Istället för att bli uppspelt över Spotifys och Google Musics tjänster så blir jag irriterad över att jag inte kan kan inte kan ha båda typer av tjänster i en och samma spelare. Jag vill ha all musik, film, bilder, dokument i molnet i en och samma tjänst och jag ska kunna streama det till vilken produkt jag vill, var jag vill och när jag vill.

 

Hur kommer det sig att jag hamnat i denna sits? Kanske har min hjärna till slut anpassat sig till att utvecklingen går snabbare och snabbare och därmed själv börjat försöka ligga steget före. Kanske beror det på att jag blivit äldre och börjat reflektera över detta mer än jag gjort tidigare. Kanske behövdes det ett antal år för mig att vänja mig vid dessa tekniker innan jag på allvar kunde börja ställa krav på dem.

 

Jag saknar den där känslan av att bli riktigt imponerad av en ny produkt eller tjänst. Nu när HD-skärmar och flerkärniga processorer kommer till mobiler och surfplattor blir jag inte imponerad utan utbrister istället samma ord som Gert Fylking brukade säga när Nobellpriset i litteratur delades ut: “Äntligen!”

 

Jag hoppas att det snart kommer något som än en gång får mig att tappa hakan. Det börjar bli allt för länge sedan.

En reaktion på “Jag blir inte förvånad längre…”

Kommentarer är stängda.